Far och jag berättarperspektiv

Om berättelsen har flera huvudpersoner går det bra att ändra vem som är "jag" mellan dem i olika delar av berättelsen eller i olika kapitel. Det kan ibland vara svårt att avgöra om ett perspektiv är den allvetande berättarens eller andrapersonsperspektiv eftersom det är någon som talar till läsaren i bägge fallen. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv.

Fördelen med det här perspektivet är att man kan vara rätt brutal och elak med personerna i berättelsen, läsaren vet aldrig vad som kommer att hända med dem i framtiden. Både det som händer just nu i berättelsen, men också det som hänt tidigare och det som kommer att hända. Det finns en mer spännande variant där ”Jag” personen står bredvid huvudpersonen och beskriver den genom sina ögon.

Det här sättet att skriva är rätt tråkigt eftersom precis allt kan avslöjas för läsaren när som helst i berättelsen, men det är ett vanligt sätt att skriva sagor för barn på. ”Han gick över gatan ...”.

"Far och jag" är den inledande novellen i Pär Lagerkvists novellsamling Onda sagor. Stämningen är inledningsvis varm och speglar pojkens gemenskap med fadern och med den vackra naturen. Och pojken upplever en försmak av den ångest och den övergivenhet han kommer att brottas med under resten av livet.

"Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för.

Han oroas av mörkret och söker stöd hos pappan. Det är en berättarform som är bra om man vill beskriva vad huvudpersonen känner eller funderar över. Ett välvalt berättarperspektiv smälter in i berättelsen och låter dig som läsare fokusera på innehållet snarare än formen.
En klassiker är Hemingways "världens kortaste novell": Barnskor säljes.

Det är fel att skriva ”Han var så arg att han kunde spricka”, för det vet ju inte läsaren. Berättelserna i novellsamlingen har dock lite gemensamt med de underhållande, sedelärande klassiska sagorna. Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som min fars, där allting var tryggt och visst. Den allvetande vet hela tiden allt som personerna i berättelsen tänker och känner och beskriver det för läsaren.

I ett förstapersonsperspektiv däremot, får vi tillgång till världen inifrån – där jaget guidar oss genom sina känslor, upplevelser och tolkningar.